Kundvagnen är tom.

Med känsla för hästen - innebörden kan vara olika för olika personer


Acceptabelt våld i träning av häst?


Av: Per Waaler
Till:
Ryttarföräldrar, hästägare, liksom andra hästintresserade.


Varför händer det och vad kan vi göra åt det?

Vad är det som leder till våldsam behandling av hästar i träningssituationer?
Om man tittar på de bästa tränarna i världen, mästarna, så är det sällan eller aldrig som man hör eller ser spår av våldsam hantering av hästarna. Det är inte så att dom som är bäst råkar vara dom snällaste. Det är snarare så att deras kunskaper och erfarenheter, gett dem många fler icke våldsamma lösningar på de problem som vi ställs inför i vårt svåra arbete, att samarbeta med en individ av en annan art, som inte förstår vårt språk. Våld är alltid en sämre lösning än den "rätta lösningen", men det är ofta mycket svårt att hitta "rätt” lösning utan tillräcklig kunskap och erfarenhet.
Jag kommer ihåg tidigare i min professionella tränarkarriär, att jag kände fysiska och psykiska obehag i situationer där jag tog betalt för att finna lösningar på utbildningsproblem, men där resultatet uteblev. Det är en obehaglig situation som tyvärr är början på en väg som leder oss längre och längre bort från den ursprungliga intentionen- att hjälpa människor och hästar förstå varandra, och därmed påbörja ett samarbete som är givande för båda.

En annan orsak till våld mot hästar är vad min vän Emelie Cajsdotter kallar "Omvänd empati."

"Omvänt empati": Att tillfoga hästen den smärta och obehag du känner att hästen har gett dig genom sin handling eller dåliga prestation.
I situationer där vi hoppas och förväntar oss en prestation av vår häst, som visar sig inte vara vad vi önskat oss, kan frustrationen orsaka att ryttare tycker det är rättvist att påföra hästen smärta som är lika med eller överstiger den dåliga känslan, psykiska smärtan, som vi menar hästen är skuld till. Denna bestraffning är obegriplig för hästen och leder bara till andra problem, vilket en oerfaren ryttare eller tränare ännu inte förstått. (Annars skulle de inte ha straffat hästen.)

Jag vill också ställa den etiska frågan: Vad har vi för rätt och ansvar, när vi tvingar igenom vår vilja på en annan individ. Är detta motiverat genom ägande?
Hästar reagerar instinktivt och reaktioner får inte missförstås som dumma val, när hästen inte har något val om huruvida att reagera eller inte. En häst, som är ett flyktdjur, har med tiden blivit fulländad till det den måste vare bäst till i naturen- nämligen att överleva.
Detta gör att de inte har lyxen, som vi har, att resonera först innan de reagerar. De av deras släktingar som kan ha haft denna förmåga har för länge sedan dött ut, till följd av detta. Det finns studier som visar att skillnaden mellan en människa som ser, utvärderar och reagerar, och en häst som ser och reagerar, är hälften. (24 millisekunder i relation till hästens 12 millisekunder) I många situationer blir hästarna anklagade för att vara dumma, eller fräcka, eftersom de har denna förmåga att överleva, som inte vi har.
När man straffas för något som är en naturligt, icke viljestyrd instinkt,så upplevs detta som en dubbel bestraffning- som är direkt skadlig för självkänslan. Även om resultatet har uppnåtts har alltså självkänslan på lång sikt påverkats negativt . Vilket också kan ses som en orsak till att så många hästar hoppar på träning, men sedan vägrar ut sig på tävling. Under press blir den dåliga självkänslan tydligare, och resultatet uteblir. (Prestationsångest är också en direkt följd av låg, och prestationsbaserad självkänsla - hos både häst och ryttare).

Vad kan man som förälder, eller hästägare göra när man kommer i en situation där kommunikationen mellan häst och ryttare bryts ner, förståelsen försvinner, och våldet tar över?
Man kan se på tränarens försök på att reda ut situationen som ett försök på att få till något, som dom inte är kapabla till att reda ut, pga. avsaknad av kunskap och erfarenhet, som också är skälet till att denna tränaren inte är bland de bästa i världen (en!) Detta i sin tur är varför kunderna betalar ett mycket lägre pris för den kunskapen de får. Det kan då vara räddningen för tränaren om man vid ett tidigt tillfälle tar kontakt och förklarar att det är okej om vi inte löser det här problemet nu, utan snarare gör vad vi kan på ett positivt, etiskt korrekt sätt, tills vi kan hitta en annan lösning. Om tränaren inte känner sig anklagad, utan känner att ni har förståelse för hur svårt deras jobb är, kommer de att uppskatta att ni erbjuder en annan lösning än vad en djurvän har som sista alternativ, att tillgripa våld och bestraffning. (Som annars omfattas av lagstiftning inom alla hästsportsorganisationer)



Vad är våld och bestraffning, och vad är korrigering?
Här finns en fin linje vi måste balansera på, och det är inte helt olikt vad vi som föräldrar måste relatera till med våra barn. Många föräldrar i andra kulturer där våld mot barn accepteras som en del av uppfostran, ser detta som ett nödvändigt ont. Min son påstår fortfarande, vid 26 års ålder, att jag "smiskat" honom en gång i sin barndom, även om han medger att han säkert förtjänade det. Jag kommer inte ihåg det själv, men du vet vad som sägs om berusade människor och barn!
Om jag i frustration och okunnighet gjorde detta, var det i brist på bättre metoder.
När det gäller korrigeringar i ridning, så har det för avsikt att få uppmärksamhet på de frågor vi ställer. Om denna korrigeringen är för kraftfull leder det till rädsla, som i sin tur är destruktivt för lärandets process. Om den är för svag, gör den bara hästen mer ouppmärksam.
Hästar är olika precis som vi är.
Några reagerar när man hostar, medan andra kräver att du klappar händerna nära deras öron! Men det får aldrig gå till den punkt där det uppstår rädsla och spänning.
Många gånger förstår vi varför en häst inte "lyssnar"...
En häst som är rädd om sin mun, baserat på upprepade situationer där smärta har orsakats av bettet (ryttaren), kommer den att ha sin fulla uppmärksamhet på bettet, och kanske inte märka skänkeln, hur envisa dom än är. Som tränare är detta ett etiskt dilemma, då vi måste få fokus tillbaka på det viktigaste, (bjudning, en beredskap att gå framåt) och bort från det destruktiva (fokus på bettet, och konsekvens av smärta som väntar i den riktning de är ombedda att gå i (framåt).) Hästen sätts i en situation av "damned if I do, and damned if I dont". Den gör en prioritering som säger att den har mest att förlora genom att gå fram en en gång för mycket än en gång för litet.

Det är anmärkningsvärt att de flesta träningshjälpmedel som säljs bygger på att skapa obehag, vilket resulterar i ett negativt tillstånd för hästen. Har vi blivit vana vid detta till den punkt där vi inte reagerar- där det har blivit kulturellt betingat?
Vilken effekt har det på barn och ungdomar, att bevittna våld mot djur, vars välbefinnande vi är ansvariga för?
Många studier i psykologi har uppmärksammats i media som alla säger samma sak. Det är skadligt för barn och ungdomar (säkert vuxna också, även om detta inte nämns i studien). När ni tänker på detta för ett tag så nickar ni förmodligen, för det är en självklarhet i resonemanget som är omöjlig att förneka.
Är det tävlingsryttare, eller människor dessa unga ryttare ska bli?
Det är möjligt att kombinera, med hundratals exempel att hänvisa till.
Men gemensamt för alla är: Kunskap. Vare sig man är lyckligt lottad att ha en mästare som mentor (Ingrid Klimke är det bästa exemplet som kommer i minnet) eller om man håller sina etiska linjer, och kommer ihåg varför man började att rida, och låter sina begränsningar vara en utmaning till vidare kunskap, snarare än en frustration som måste bekämpas.

I media finns nu större fokus på hästens välfärd. Detta är naturligtvis bra. Men "whistle blowers" ses ofta som någon som försöker förstöra sporten, istället för att spara hästen. Detta är ofta orättvist, eftersom all sport med häst är underlagt grundregeln att hästen välbefinnande är det viktigaste! Inte "hästens välfärd är viktig efter att JAG får den att göra vad jag vill! "
I skräckexempel hör man om hästar som inte vill till exempel Piaffera (svår övning i dressyr), där tränaren på marken använder spöet med innebörden att hästarna slutligen stannar och urinerar. Vet ni hur rädd man måste vara innan man kissar på sig själv? I hoppning är det bestraffning vid vägran, eller när hästen löper i panik, precis som om att frukta konsekvenserna av att vara rädd (bestraffningen av stannade vid hindret) gör dig mindre rädd! Överför detta på en höjdhoppare, och bestraffa dom när dom kommer fel på hindret, och när dom så småningom inte vill hoppa mer, så straffas dom vidare. Slutligen blir dom "oförskämda" och kommer inte att vilja gå på träning mer!
Har ni sett något liknande?

Per Waaler

Alla vi som är professionella borde veta att det är ryttarfel som leder till att hästen gör fel. Buck Brannaman sade det så bra i sin film:
"I dont help people with horse problems, I help horses with people problems! "
Problemet är att få vill ha besked om att de gör fel, och det är en dålig affärsidé att skylla på kunden, när din lön är beroende av dom. Gör det lättare för din tränare, genom att gå till dom och säga: Jag vet att vi har en del problem, men jag vet också att det är på grund av mina begränsningar som dom har kommit.
Vi har ett gemensamt ansvar över våra hästar, OCH över de unga människor som skall formas. Låt inte kortsiktiga ambitioner göra era mål otydlig. När man inser sina misstag är det oftast för sent.





Equitellus AB · Sandbäcksvägen 94B · 144 62 Rönninge · Sweden · info@equitellus.com · Copyright © Equitellus. All Rights Reserved. Design: Linearis